måndag 19 december 2016

Inga barn och emotionell instabil personlighetsstörning.

Jaa, jag har borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) och det är något som är så jäkla svårt att hantera och jag blir alltid helt förstörd av saker som människor annars kan hantera med ett bad eller en promenad. Medans jag hamnar i ångest träsket och det kan ta mig allt från timmar till dagar att ta mig där ifrån, och som grädde på moset så är jag även katastrof tänkare så allt kan gå åt helvete jämt, helatiden och alltid!

Jag har velat bli mamma sen jag va 15 år och jag har varit bäbis sjuk så illa till och från att jag faktiskt kan vara deppig i månader.
Och jag vill inte heller bara vara mamma till ett barn, kanske två utan till en hel familj. Jag vill ha en gård några hundar kanske en häst eller två, en underbar man som kommer hem till sin hemmafru, där maten står på bordet barnen är badade och glada, köket är rent och jag iprincip slänger mig på bordet kåt, glad och väntar på att min man bara ska släääänga sig över mig.

Men livet blir ju fan aldrig som man tänkt sig, jag har bara en grundskoleutbildning och har kämpat i uppförsbacke med ett jävla piano på min rygg för att få hjälp att förstå mig själv och hjälp med mina psykiska problem, ätstörningar och självskadebeteenden.
Jag är alltså idag 22 år ingen utbildning, lever TACKSAMT på försäkringskassan och försöker trackla mig ur den fruktansvärda röran som är min hjärna.

Sen säger massor med folk till mig "du är ju bara 22 du har HELA DITT LIV FRAMFÖR DIG, det är lungt du hinner!" Men för mig är det inte Lungt INTE NÅGONSTANS och jag har INGEN TID.. för min dröm som jag skrev om ovan har inte hänt mig och kommer antagligen inte att hända den närmaste tiden heller.. och den längtan är förödande man tappar lite av det hoppet varje dag..
( För er som vet hur borderline fungerar förstår säkert att detta är extra jobbigt just idag och därför låter det kanske LITE värre än det är )

Som man kanske förstår så är bebissjukan ganska brutal.

Jag är så trött på att allt ska vara så jävla svart eller vitt , bra eller dåligt, ångest eller ångest fri, självmordsbenägen eller inte självmordsbenägen. Det finns inga mellanlägen i mitt liv.
Jag är allt eller inget..
Så när min längtan efter allt detta blir så stor så finns det ingen tröst.. jag gräver ner mig... Jag gråter.. jag orkar inte.. jag vill inte..
Detta blev säker jätte rörigt då det är skrivet med ångest hjärna..

Xoxo sandra

1 kommentar: